I helgen körde vi Lida Loop – del tre av Långloppscupen. Sextio tre kilometer MTB söder om Stockholm – som dagen till ära bjöd på sommarens hittills högsta temperatur och ett riktigt starkt startfält i damklassen. Här kommer en bildbomb med beskrivning från helgen.

Lida Loop 2018 började redan i fredags kväll för min del. Den bästa Ingrid jag vet – Ingrid Bratt – gifte sig ute i Norrtäljes skärgård. En magisk upplevelse. Vi badade nattbad, skålade i skumpa och grät en skvätt över att Ingrid fick sin Patrik. Jag tänkte på allt annat än stigar, sportdryck och cyklar tills söndag morgon.

Blev inte många timmars sömn för min del. Vaknade snurrig klockan 7 på söndagen och försökte ställa om skallen från bröllops – till racemood. Det hade ALDRIG varit möjligt om det inte vore för Marika och Sue som preppat allt åt mig dagen innan. Smörjt på min cykel. Fixat med energi. Och inte minst – påminde mig om min tredjeplats i cupen som vi skulle ut och försvara.

Race-moodet växlades även upp så fort vi kom fram till Lida idrottsgård. Där fanns även Jessica och hennes oumbärliga Jamie. Lina och Mattias. Fredrik och Eva. Fantastiska människor som var där för att plåta, langa åt och peppa åt oss.

Det kändes som om att man knappt behövde värma upp. Temperaturen var närmare 30 dagar och svetten rann. Insåg att intag av vätska skulle bli en viktig nyckel under dagen. Värmde ändå upp såklart – och försökte dricka stora mängder under tiden. Plötslig stod vi där i startfållan – med juniorerna bakom oss (de startade precis bakom oss). Startskottet gick och det handlade endast om att kravla sig uppför backen och att inte krocka in i någon – dam eller junior – samtidigt.

Blev förvånad över att jag tog mig uppför backen så pass snabbt att jag hade vittring på både Åsa Erlandsson, Emmy Thelberg och några juniorer som såg ut att ha pang-pang i benen. Behövde nästan nypa mej själv i armen där och då. Hade jag verkligen hängt med förstaklungan i starten? 

Nej – nöp mej inte i armen. Var upptagen med att hålla koll på klungan i dammet som lade sig över grusvägarna. Hör en röst jag känner igen bredvid mig efter några kilometer. Blir extremt gladnär jag inser att det är Marika – som krigat sig upp till vår grupp. Nu blir det åka av! Tänkte jag för mig själv.

Marika tog över taktpinnen i vår grupp – som nu bestod av mig, Emmy, Fanny Kjellqvist, Camilla Clarkson och ett gäng juniorer. Hon satte upp en bra fart och körde som en gudinna. Hårt och jämnt över alla partier. Jag kunde bara njuta och hänga på. In på den tekniska delen på slutet av andra loopen hade vi fått en lucka och det var endast jag och Fanny kvar bakom Marika.

Vi lyckades hålla luckan in till slutet på varv två. Då stack Fanny från vår grupp ungefär samtidigt som Maria Carlsson kom ikapp som ett spjut bakifrån. Tack vare det hästjobb Marika gjort åt mig hade jag krafter att hänga på Maria.

In på varv tre jagade jag både Fanny och Maria. Hade dem hela tiden inom synhåll och kände att jag hade krafter kvar. Däremot började vätskan att bli ett problem. Kroppen slukade all vätska i hettan och jag tömde flaskorna snabbt. Tack alla som langade åt mej. Kunde gå ikapp Maria och Fanny i backarna på sista loopen.

Insåg att vi alla låg inom topp4 och kände mig otroligt glad och tacksam över det – men vet också att man ALDRIG kan slappna av. Vad som helst kan hända, vem som helst kan komma krigande bakifrån på stigen. Försökte därför hålla uppe farten i vår grupp – som även Camilla C hade anslutit till.

Med cirka 10 km kvar till mål började jag köra hårt i backarna uppför i förhoppning att slita på de andra. Vågade dock inte se mig över axeln – tog för givet att de andra låg på mitt hjul och myste. Efter en stund upptäcker jag dock att det bara är Maria som hänger på mig.

Drabbas nästan av hybris. Vi nosar alltså på pallen med knappa milen kvar till mål – jag och Maria. Skriker av lycka till både henne och mig och samlar mina sista krafter på grusvägarna in mot mål. In på den sista stigen får Maria övertag på mej – och det lyckas jag heller inte ta ikapp på sista serpan uppför. Dessutom trillade en snubbe bakom mej (ja ja, jag skyller på det).

Rullar över mållinjen som trea! 

Vilket var något jag knappast drömde om när jag skålade i champagne dagen innan loppet. 

Jag kan knappt fatta att detta är sant ännu. Så lycklig! Tänk när allt faktiskt bara fungerar!

Den främsta anledningen till detta är:

1 – MARIKA WAGNER. Min lagkamrat som körde fantastiskt bra för mig. Jag får rysningar när jag tänker på det. Det är EXAKT den här formen av cykling som vi ville köra när vi startade laget. Love you Marika! Du är styrka och teamplay per definition.

På Långloppscupens Facebook finns en intervju med oss från efter loppet. OBS – jag är förvirrad men väldigt lycklig!

2 – LAGET. För dagen representerade av även Jessica (hennes RR finns här!) och Sue. Alla drar sitt strå i stacken. På och utanför banan. Ni lägger bitarna i det pussel som ger mig kraft just nu. Helt fantastiskt och jag vill aldrig mer stå på startlinjen utan er!

3 – just den nämnda champagnen! Faktiskt – jag hann för en gångs skull inte oroa mig dagen innan loppet och mycket energi sparades av det.

4 – alla ni människor som backar upp oss! Både på och kring banan och sponsorer! Och Marcus och Guided Heroes som hjälper mig hitta formen. Skickar all min tacksamhet till er. I owe you so much!

I skrivandets stund laddar jag för nästa utmaning – att cykla runt en sjö i Södra Sverige på lördag. Vill man så kan man följa mig och resten av Skoda Team när vi kör runt Vättern via Youtube här. Må vinden vara med oss! Och hoppas vi ses i Motala. 

Fotokudos på alla bilder utom de första tre: Lina Bylund, fotograflina

(Visited 28 times, 1 visits today)

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *