Lidingöloppet MTB blev en strålande start på långloppssäsongen 2018. Strålande solsken, torra spår och inte minst premiär för loppet att arrangera enskild damstart. Ett 30-tal damer stod på startlinjen strax efter klockan 12. Det var även början på säsongen med mitt nya lag – Team She Rides – och jag hade Hanna Näslund och Sue Paz Thunström vid min sida. Spänningen fanns i luften – tror att fler än undertecknad gått och burit på fjärilar i magen fram till säsongspremiären. Vi tar det från början!

Damstart Lidingöloppet MTB. Foto: Peter Holgesson.

Precis innan start får jag en mikrofon framför mig. Blir utfrågad kring hur jag känner kring loppet och kring laget som jag har bredvid mig på startlinjen. Jag må ha låtit vimsig i högtalaren – bubblade av eufori över de facto att nästan tio av de tjejer som startade i tävlingsklass kom från samma klubb som mig – She Rides (note: förra året startade betydligt färre damer i tävlingsklass. Något är på gång att hända?!).

Pepp i startfållan. Foto: Anders Hoffman.

Kläckte även ur mig att jag drömde om en topp5-placering. Jag tror mycket på psykologin med tydliga målsättningar även om det är läskigt också. Hann tack och lov inte tänka över mycket av vad jag råkade säga – för startskottet gick och jag var väl beredd på att det skulle bli åka av redan i första backen.

Team She Rides tävlingspremiär. Foto: Peter Holgesson.

Mycket riktigt satte dagens tre favoriter – Hanna Bergman, Åsa Erlandsson och Emmy Thelberg – upp farten från start. Jag, Hanna och Sue gjorde vårt bästa för att hänga kvar bakom trion. Jag fick dock ganska snabbt inse att jag skulle gå en bonk snabbt till mötes om jag kämpat mig kvar bakom dem. Släppte därför efter några kilometer och återsamlades snabbt med Hanna och en annan tjej, Nadja Larsson. Vi hade tomma stigar framför oss (tack Lidingö för damstarten!) och fick ihop ett bra samarbete tillsammans.

På hjul bakom starka Hanna. Foto: Cykelkanalen.se.

Jag kände mig hela tiden jagad av de damer samt deltagare från klassen herrar motion, som jag anade kunde komma ifatt oss bakifrån. Försökte därför hålla uppe ett högt och jämnt tempo. Visste att vi skulle kunna köra bättre om vi höll ihop och undvek ryckig körning. Backarna slet ändå bra i benen men allt blev så mycket enklare av att jag hade Hanna vid min sida.

LAGKAMRATER! Dagens stora förälskelse för min del. Glömde snabbt av hur jag själv flåsade när jag hade Hanna vid min sida och kunde snacka om allt möjligt med henne. Bland annat om hur stark hon är och om hur kass jag plötsligt blev på matematik (kunde inte räkna plus och minus för att få fram distansen kvar till langning).

På hjul bakom starka Hanna. Foto: Cykelkanalen.se.

Fick samtidigt nypa mig (mentalt) i armen emellanåt. Här satt jag på en topp6 placering (förra året blev jag 12a) och kroppen kändes reko sådär halvvägs in i loppet. Lyftes ständigt upp av den pepp jag fick av olika supporters runt om på banan. Speciellt in på varvning där vi hade ett She Rides crew med langning från Eva ur klubben – service deluxe!

Biter i halvvägs in i loppet. Foto: Peter Holgesson.

Efter varvning på Lidingövallen började herrar motion köra ikapp oss. Min trötta skalle och viss vätskebrist i värmen började göra sig påmind. I uppförbackarna kom krampen som ett brev på posten. Jag fick panik. Det har aldrig hänt mig tidigare och jag var livrädd över att få kliva av loppet, alternativt promenera i samtliga kvarstående backar (vilket var MÅNGA).

Samlade mig – slog av på tempot och hetsåt kvarstående gels jag grävde fram ur fickorna. Krampen släppte men tyvärr fick jag släppa Nadja och gruppen av herrar hon tog hjul på. Tappade Hanna i samma veva och hamnade i ett vakuum bland olika grupper av motionsherrar. Vissa av dem peppade mig och såg att jag såg stark ut (”du ljuger!!!” ville jag skrika pga kände mej som en trasa där och då) vilket hjälpte mig mycket. Andra körde dock rodeo-stil på stigarna (läs: osäker körning) och jag höll mig undan och tänkte: håll ihop detta in i mål och håll dig på hjul Ingrid!

Målgång efter 63 km. Foto: Pål Stålnacke.

De sista kilometerna av loppet gick i snigelfart. 5, 4, 3… hur kan så få kilometer kännas evighetslånga? Vågade knappt snegla på stigen bakom mig – var säker på att någon skulle lyckas köra ikapp mig.

MEN! Jag lyckades hålla ihop hela vägen in i mål och rullade över mållinjen som femte dam. Knasigt nog samma placering jag drömde om innan?! Det kändes exakt som på bilden ovan (där jag hyperventilerar bakom Bicyclings chedredaktör Daniel Breece): jag var otroligt trött men samtidigt så glad!

Glad över att vinterns träning och slit gett resultat. Glad över att ha ett lag vid min sida och inte minst så många supporters och folk kring banan. Många drömmar som plötsligt slog in under en och samma dag. Drömmar som ibland känts helt omöjliga att uppfylla.

Precis efter mig rullade Hanna in på sjätte plats och Sue på sjunde plats.

Här finns alla resultat.

Summa summarum: TACK Lidingöloppet för en enskild damstart! Tack Team She Rides för att ni vill cykla med mig! Tack alla som stöttar oss! Tack Marcus Streijffert för att du hjälpt mig med träningen fram hit! Och det bästa av allt – detta är bara början på säsongen!

(Visited 102 times, 1 visits today)

2 Comments

  1. Pingback: Bloggsvepet - Helena Enqvist

  2. Sara Borg 7 maj, 2018 at 07:38

    Grymt bra kört Ingrid! Det var så kul att stå på sidan och heja på er, och alla andra superstarka och snygga She Ridesare utefter banan 🙂

    Reply

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *