RR Lida Loop 2018

I helgen körde vi Lida Loop – del tre av Långloppscupen. Sextio tre kilometer MTB söder om Stockholm – som dagen till ära bjöd på sommarens hittills högsta temperatur och ett riktigt starkt startfält i damklassen. Här kommer en bildbomb med beskrivning från helgen.

Lida Loop 2018 började redan i fredags kväll för min del. Den bästa Ingrid jag vet – Ingrid Bratt – gifte sig ute i Norrtäljes skärgård. En magisk upplevelse. Vi badade nattbad, skålade i skumpa och grät en skvätt över att Ingrid fick sin Patrik. Jag tänkte på allt annat än stigar, sportdryck och cyklar tills söndag morgon.

Blev inte många timmars sömn för min del. Vaknade snurrig klockan 7 på söndagen och försökte ställa om skallen från bröllops – till racemood. Det hade ALDRIG varit möjligt om det inte vore för Marika och Sue som preppat allt åt mig dagen innan. Smörjt på min cykel. Fixat med energi. Och inte minst – påminde mig om min tredjeplats i cupen som vi skulle ut och försvara.

Race-moodet växlades även upp så fort vi kom fram till Lida idrottsgård. Där fanns även Jessica och hennes oumbärliga Jamie. Lina och Mattias. Fredrik och Eva. Fantastiska människor som var där för att plåta, langa åt och peppa åt oss.

Det kändes som om att man knappt behövde värma upp. Temperaturen var närmare 30 dagar och svetten rann. Insåg att intag av vätska skulle bli en viktig nyckel under dagen. Värmde ändå upp såklart – och försökte dricka stora mängder under tiden. Plötslig stod vi där i startfållan – med juniorerna bakom oss (de startade precis bakom oss). Startskottet gick och det handlade endast om att kravla sig uppför backen och att inte krocka in i någon – dam eller junior – samtidigt.

Blev förvånad över att jag tog mig uppför backen så pass snabbt att jag hade vittring på både Åsa Erlandsson, Emmy Thelberg och några juniorer som såg ut att ha pang-pang i benen. Behövde nästan nypa mej själv i armen där och då. Hade jag verkligen hängt med förstaklungan i starten? 

Nej – nöp mej inte i armen. Var upptagen med att hålla koll på klungan i dammet som lade sig över grusvägarna. Hör en röst jag känner igen bredvid mig efter några kilometer. Blir extremt gladnär jag inser att det är Marika – som krigat sig upp till vår grupp. Nu blir det åka av! Tänkte jag för mig själv.

Marika tog över taktpinnen i vår grupp – som nu bestod av mig, Emmy, Fanny Kjellqvist, Camilla Clarkson och ett gäng juniorer. Hon satte upp en bra fart och körde som en gudinna. Hårt och jämnt över alla partier. Jag kunde bara njuta och hänga på. In på den tekniska delen på slutet av andra loopen hade vi fått en lucka och det var endast jag och Fanny kvar bakom Marika.

Vi lyckades hålla luckan in till slutet på varv två. Då stack Fanny från vår grupp ungefär samtidigt som Maria Carlsson kom ikapp som ett spjut bakifrån. Tack vare det hästjobb Marika gjort åt mig hade jag krafter att hänga på Maria.

In på varv tre jagade jag både Fanny och Maria. Hade dem hela tiden inom synhåll och kände att jag hade krafter kvar. Däremot började vätskan att bli ett problem. Kroppen slukade all vätska i hettan och jag tömde flaskorna snabbt. Tack alla som langade åt mej. Kunde gå ikapp Maria och Fanny i backarna på sista loopen.

Insåg att vi alla låg inom topp4 och kände mig otroligt glad och tacksam över det – men vet också att man ALDRIG kan slappna av. Vad som helst kan hända, vem som helst kan komma krigande bakifrån på stigen. Försökte därför hålla uppe farten i vår grupp – som även Camilla C hade anslutit till.

Med cirka 10 km kvar till mål började jag köra hårt i backarna uppför i förhoppning att slita på de andra. Vågade dock inte se mig över axeln – tog för givet att de andra låg på mitt hjul och myste. Efter en stund upptäcker jag dock att det bara är Maria som hänger på mig.

Drabbas nästan av hybris. Vi nosar alltså på pallen med knappa milen kvar till mål – jag och Maria. Skriker av lycka till både henne och mig och samlar mina sista krafter på grusvägarna in mot mål. In på den sista stigen får Maria övertag på mej – och det lyckas jag heller inte ta ikapp på sista serpan uppför. Dessutom trillade en snubbe bakom mej (ja ja, jag skyller på det).

Rullar över mållinjen som trea! 

Vilket var något jag knappast drömde om när jag skålade i champagne dagen innan loppet. 

Jag kan knappt fatta att detta är sant ännu. Så lycklig! Tänk när allt faktiskt bara fungerar!

Den främsta anledningen till detta är:

1 – MARIKA WAGNER. Min lagkamrat som körde fantastiskt bra för mig. Jag får rysningar när jag tänker på det. Det är EXAKT den här formen av cykling som vi ville köra när vi startade laget. Love you Marika! Du är styrka och teamplay per definition.

På Långloppscupens Facebook finns en intervju med oss från efter loppet. OBS – jag är förvirrad men väldigt lycklig!

2 – LAGET. För dagen representerade av även Jessica (hennes RR finns här!) och Sue. Alla drar sitt strå i stacken. På och utanför banan. Ni lägger bitarna i det pussel som ger mig kraft just nu. Helt fantastiskt och jag vill aldrig mer stå på startlinjen utan er!

3 – just den nämnda champagnen! Faktiskt – jag hann för en gångs skull inte oroa mig dagen innan loppet och mycket energi sparades av det.

4 – alla ni människor som backar upp oss! Både på och kring banan och sponsorer! Och Marcus och Guided Heroes som hjälper mig hitta formen. Skickar all min tacksamhet till er. I owe you so much!

I skrivandets stund laddar jag för nästa utmaning – att cykla runt en sjö i Södra Sverige på lördag. Vill man så kan man följa mig och resten av Skoda Team när vi kör runt Vättern via Youtube här. Må vinden vara med oss! Och hoppas vi ses i Motala. 

Fotokudos på alla bilder utom de första tre: Lina Bylund, fotograflina

RR Pearl Izumi MTB 2018

I söndags körde jag Pearl Izumi MTB i Uppsala. Det var en magisk morgon med högsommarkänsla-deluxe. Jag körde samma lopp förra året och banan var densamma i år – 50 km á två varv på 25 km – och med betydligt mer stig än ett traditionellt långlopp.

Mötte upp Jessica vid Slottet i Uppsala klockan 8 och var extremt taggad på att få köra race vid hennes sida. Det var äntligen hennes tävlingspremiär för året. Vi kunde båda konstatera att startfältet på damsidan var stort – och även årets tuffaste. Fanns i vanlig ordning inte mer att göra än att se glad ut, klämma gels och vänta på de sista extremt långsamma sekunderna innan startskottet skulle gå kl 09.00.

Damelit fick starta i första startfållan med de högst seedade herrarna. Precis bakom oss stod resterande av startfältet och det var tydligt att samtliga cyklister hade samma strategi för starten ”KRÄMA UR SÅ MYCKET JAG HAR SÅ ATT JAG LIGGER HÖGT UPP IN PÅ FÖRSTA STIGEN. (Med lite tur kanske jag får Emil Lindgrens rulle ;).

Problemet var här att sträckan fram till första stigen inte alls var anpassad för en svärm av hetsiga cyklister. Den här sträckan innehöll nämligen en del ”naturliga” hinder som träd och kravallstaket. Och dessutom körde även mastern som om att han hade bråttom fram till stigen. Bilden nedan beskriver exakt hur jag kände mig ca kl 09.00.30: (sammanbiten och i krigar-mood).

Klockan 09.00.40 hör jag det värsta ljudet jag vet i hela världen: Kolfiber mot asfalt. Och precis framför mig ser jag hur Jessica och en annan tjej (Sandra) flyger åt varsitt håll på den trånga cykelbanan framför mig. Känns som om att tiden (samt mitt hjärta) stannar samtidigt som allt går väldigt snabbt. Tror att jag skriker Jessicas namn och stannar till för ett par sekunder. Någon annan cyklist (hjälte!) har också stannat till och Jessica skriker på mig att fortsätta köra.

Här finns Jessicas version av historien. In och läs en berörande historia om ett ämne som alltid är lika aktuellt: ge damerna en egen start! Jag kommer inte att orda mer om detta här och nu: men jag står bakom varje ord som Jessica skriver. 

Jag tappade andan av att se kraschen men lydde Jessicas ord och gasade för att just nå fram till den omtalade första stigen. Kom dock fram för sent för att ta Lindgrens rulle – attans (OBS Ironin här: tyvärr hade jag nog lyckats hålla den rullen ca 2,3 sekunder)! Fick snällt köa fram på single-tracksen för att sedan ta i för kung av fosterland för att försöka hänga med när det började köras på partierna av grus. Hade inga pang-pang ben den fina dagen till ära och missade flera ryggar.

Hamnade till sist i en grupp som jag lyckades hålla in på de knixiga partierna. Blir passerad av starka Louise Rundqvist och ser i samma veva Kajsa Eneroth framför mig på stigen. (Kajsa är 15 år och kör som en QUEEN framför mig. Oerhört inspirerande och henne kommer det bli något stort (STÖRRE) av inom kort bettar jag på).

Lipar fint uppför skidbacken som kommer cirka 2/3 in på första loopen. Erkänner att jag inte kunde cykla upp för hela backen. Lyckades ändå skapa lucka till de andra (som också kutade med cykeln) bakom mig och hamnade i lite av ett vakuum på vägen tillbaka till Uppsala igen.

Blir efter en stund ikappåkt av ett gäng herrar och glädjer mej åt sällskap. Hade tyvärr svårt att hålla upp deras tempo på de tekniska partierna men mötte en otroligt snäll kille – Robin, Serneke killen i bild bakom mej ovan – som faktiskt väntade in mej när jag hade svårt att sladda med då och då. HUR vänligt är inte det då? Tack Robin! Nästa gång ska jag tömma mina fickor på gels och ge till dig om du behöver!

Har vittring på Louise in på varvning men ser hur hon kör med lätta ben uppför backen i början av varvet. Mina ben började bli tunga och jag började slokna när jag åter igen insåg att jag var ensam i min ”grupp” och aldrig skulle lyckas jaga ikapp dem framför på grusvägarna när de kom för andra gången. Fick dock energi av att träffa fantastiska Caroline Israelsson som langade till mej – tack snälla!

Höll ihop det okej under varv två – men för att knyta an till Jessicas inlägg om att damstarter borde vara ett måste ASAP – så är det svårt och emellanåt cykla bland herrar och ha noll koll på vart övriga medtävlande befinner sig.

Rullade över mållinjen som sjunde dam. Resultat finns här.

Är nöjd med mitt lopp – jag sliter med tekniken och måste lära mej att släppa bromsen (för att citera Maria Carlsson som gasade ifrån mej på Billingen i en nedförslöpa förra helgen) – på sådana här banor som är mer tekniska. Att Jessica klarade sig bra efter omständigheterna är ändå största glädjen efter dagen. Och även kudos till arrangören som lyckas hålla en bra tävling centralt (med undantag för starten då…).

Laddar nu om inför att köra Långa Lugnet på söndag! Ska på roadtrip med Hanna Näslund ur laget och ser fram emot en bra helg i Falun.

Fotokudos: happyride.se och mtbfoto.se.

Good vibes och media

Ett STORT tack riktat till alla er som hört av sig gällande Lidingöloppet. Det betyder så mycket för mig, och för hela laget, att höra att folk gillar det vi håller på med. Både hur vi tävlar men inte minst också att vi inspirerar och motiverar folk till cykling. Det är i grund och botten det viktigaste för oss. Och det är även vad vi kommer fortsätta med under säsongen!

Starten av Lidingöloppet tillsammans med speaker Oskar Ekman. Foto: Camilla Lundberg.

Vill man läsa mer om Lidingöloppet har Happyride skrivit en artikel där jag blev intervjuad.

– Att klubben (som laget är en del av) hade så stor representation är nästan en större grej än att laget presterade bra…. För själva laget är bara tävlandet en liten del, vi ordnar också resor och gemensamma träningar. Det har stärkt oss som grupp och gjort att vi känner en oerhörd tillit till varandra, säger Ingrid Kjellström från Team She rides om varför klubben stod för nästan 25 procent av startfältet i damernas tävlingsklass.

Vidare kan jag även rekommendera en filmsnutt med Mattias Reck, gjord av Skoda Team (som jag ska cykla Vättern med. Den finns här. I slutet av filmen är jag med en kortis och berättar om vad jag tycker är viktigast med distanspass.

Vill man läsa mer om Skoda Team finns cyklisterna som är rekryter i år presenterade här.

Rullar nu vidare med stor förväntan mot helgen.

Både Billingeracet och ett läger med just Skoda Team står på agendan!

RR Lidingöloppet MTB 2018 – 5a!

Lidingöloppet MTB blev en strålande start på långloppssäsongen 2018. Strålande solsken, torra spår och inte minst premiär för loppet att arrangera enskild damstart. Ett 30-tal damer stod på startlinjen strax efter klockan 12. Det var även början på säsongen med mitt nya lag – Team She Rides – och jag hade Hanna Näslund och Sue Paz Thunström vid min sida. Spänningen fanns i luften – tror att fler än undertecknad gått och burit på fjärilar i magen fram till säsongspremiären. Vi tar det från början!

Damstart Lidingöloppet MTB. Foto: Peter Holgesson.

Precis innan start får jag en mikrofon framför mig. Blir utfrågad kring hur jag känner kring loppet och kring laget som jag har bredvid mig på startlinjen. Jag må ha låtit vimsig i högtalaren – bubblade av eufori över de facto att nästan tio av de tjejer som startade i tävlingsklass kom från samma klubb som mig – She Rides (note: förra året startade betydligt färre damer i tävlingsklass. Något är på gång att hända?!).

Pepp i startfållan. Foto: Anders Hoffman.

Kläckte även ur mig att jag drömde om en topp5-placering. Jag tror mycket på psykologin med tydliga målsättningar även om det är läskigt också. Hann tack och lov inte tänka över mycket av vad jag råkade säga – för startskottet gick och jag var väl beredd på att det skulle bli åka av redan i första backen.

Team She Rides tävlingspremiär. Foto: Peter Holgesson.

Mycket riktigt satte dagens tre favoriter – Hanna Bergman, Åsa Erlandsson och Emmy Thelberg – upp farten från start. Jag, Hanna och Sue gjorde vårt bästa för att hänga kvar bakom trion. Jag fick dock ganska snabbt inse att jag skulle gå en bonk snabbt till mötes om jag kämpat mig kvar bakom dem. Släppte därför efter några kilometer och återsamlades snabbt med Hanna och en annan tjej, Nadja Larsson. Vi hade tomma stigar framför oss (tack Lidingö för damstarten!) och fick ihop ett bra samarbete tillsammans.

På hjul bakom starka Hanna. Foto: Cykelkanalen.se.

Jag kände mig hela tiden jagad av de damer samt deltagare från klassen herrar motion, som jag anade kunde komma ifatt oss bakifrån. Försökte därför hålla uppe ett högt och jämnt tempo. Visste att vi skulle kunna köra bättre om vi höll ihop och undvek ryckig körning. Backarna slet ändå bra i benen men allt blev så mycket enklare av att jag hade Hanna vid min sida.

LAGKAMRATER! Dagens stora förälskelse för min del. Glömde snabbt av hur jag själv flåsade när jag hade Hanna vid min sida och kunde snacka om allt möjligt med henne. Bland annat om hur stark hon är och om hur kass jag plötsligt blev på matematik (kunde inte räkna plus och minus för att få fram distansen kvar till langning).

På hjul bakom starka Hanna. Foto: Cykelkanalen.se.

Fick samtidigt nypa mig (mentalt) i armen emellanåt. Här satt jag på en topp6 placering (förra året blev jag 12a) och kroppen kändes reko sådär halvvägs in i loppet. Lyftes ständigt upp av den pepp jag fick av olika supporters runt om på banan. Speciellt in på varvning där vi hade ett She Rides crew med langning från Eva ur klubben – service deluxe!

Biter i halvvägs in i loppet. Foto: Peter Holgesson.

Efter varvning på Lidingövallen började herrar motion köra ikapp oss. Min trötta skalle och viss vätskebrist i värmen började göra sig påmind. I uppförbackarna kom krampen som ett brev på posten. Jag fick panik. Det har aldrig hänt mig tidigare och jag var livrädd över att få kliva av loppet, alternativt promenera i samtliga kvarstående backar (vilket var MÅNGA).

Samlade mig – slog av på tempot och hetsåt kvarstående gels jag grävde fram ur fickorna. Krampen släppte men tyvärr fick jag släppa Nadja och gruppen av herrar hon tog hjul på. Tappade Hanna i samma veva och hamnade i ett vakuum bland olika grupper av motionsherrar. Vissa av dem peppade mig och såg att jag såg stark ut (”du ljuger!!!” ville jag skrika pga kände mej som en trasa där och då) vilket hjälpte mig mycket. Andra körde dock rodeo-stil på stigarna (läs: osäker körning) och jag höll mig undan och tänkte: håll ihop detta in i mål och håll dig på hjul Ingrid!

Målgång efter 63 km. Foto: Pål Stålnacke.

De sista kilometerna av loppet gick i snigelfart. 5, 4, 3… hur kan så få kilometer kännas evighetslånga? Vågade knappt snegla på stigen bakom mig – var säker på att någon skulle lyckas köra ikapp mig.

MEN! Jag lyckades hålla ihop hela vägen in i mål och rullade över mållinjen som femte dam. Knasigt nog samma placering jag drömde om innan?! Det kändes exakt som på bilden ovan (där jag hyperventilerar bakom Bicyclings chedredaktör Daniel Breece): jag var otroligt trött men samtidigt så glad!

Glad över att vinterns träning och slit gett resultat. Glad över att ha ett lag vid min sida och inte minst så många supporters och folk kring banan. Många drömmar som plötsligt slog in under en och samma dag. Drömmar som ibland känts helt omöjliga att uppfylla.

Precis efter mig rullade Hanna in på sjätte plats och Sue på sjunde plats.

Här finns alla resultat.

Summa summarum: TACK Lidingöloppet för en enskild damstart! Tack Team She Rides för att ni vill cykla med mig! Tack alla som stöttar oss! Tack Marcus Streijffert för att du hjälpt mig med träningen fram hit! Och det bästa av allt – detta är bara början på säsongen!

Tävlingspremiär och Pearl Izumi MTB Uppsala satsar på jämlikhet

Igår inleddes tävlingssäsongen i Stockholm med Fiskartorpets GP. Har med skräckblandad förtjusning sett fram emot detta – race – möjligheten till att få känna blodsmak en vardagskväll i veckan. GP:t är alltså en del av Stockholmscupen, där olika klubbar runt om stan arrangerar tävlingar nästan varje tisdag fram tills i augusti. 

Skulle väl ljuga om jag sa att jag stod kolugn på startlinjen för att få till ett bra pass till kommande långlopp (vilket ju är den tävlingsform jag satsar på i år). Fjärilarna fanns på plats i magen (tydligt på bilden ovan säg ?!) och maxpulsen infann sig före första tramptaget.

Jag fick till ett bra lopp – i alla fall under första halvan av de ca 35 minuter som vi körde. Jag var den enda medlemmen från Team She Rides (bland 12 startande damer) som tävlade – och saknade mitt lag tyvärr (heads up – jag kommer ha sällskap med mej framöver! Längtar efter det. Mitt lag. Bäst i världen). Hade en gedigen hejarklack – med Marika Wagner ur laget och många andra nära och kära som kommit för att kolla på loppet. (Evigt tacksam till er hjältar!).

Jag är dock missnöjd med de facto att gruppen Herrar C kom in bland damerna ungefär halvvägs in i racet. Det blev kaos and not in a good way. Har sedan jag började tävla stått fast vid att damer och herrar ska tävla på lika villkor. Jag vet att arrangören inte ville att det skulle ske och en hel del saker har hänt på senare år gällande separata klungor – men finns ännu saker kvar att göra.

Ett lopp som har lika villkor för herrar och damer är Pearl Izumi MTB som går i Uppsala söndagen den 20 maj. Där får både herrar och damer tävla om en ansenlig summa pengar – 37 000 kr fördelas för de som kommer på pallen i båda klasserna. Här finns min RR från loppet förra året.

Jag minns det som ett bra arrangerat loppet, eller för att citera mej själv – saxat från rapporten:

Resumé: bra arrangerat lopp med en kontrastrik bana – i såväl urban miljö som stig och grus. Även plus för att det bjöds på vettig mat och lättöl vid målgång!

Bra lopp för den som gillar både race och bra after-bike med andra ord! Givetvis kommer jag att köra loppet i år igen.

Missa heller inte att det anordnas flera cykeltävlingar i Uppsala under helgerna i maj. Såväl UCI-lopp för elitklass som landsvägsloppet Skandisloppet.

Känner ni att det händer nu? Säsongen är på gång. Får nästan gåshud när jag tänker på det. Som jag väntat på detta. Ses där ute!

Fotokudos bild 1 och 2: Kajsa Eneroth – länk till många fina bilder från aftonen. Bild 3 – HappyRide.

Bättre tillsammans

Jag har haft en drömmig Valborgshelg som spenderats i bästa sällskap tillsammans med mitt lag. Inledde helgen med att hålla MTB-kurs tillsammans med Cykloteket ute på Lida. Jag var hjälpledare till Marika och Hanna (också ur mitt lag) och gjorde mitt bästa för att hjälpa dem att instruera och coacha de 15 tjejer som cyklade i vår grupp.

Fantastiskt roligt att se hur andra människor hittar glädje och flyt på cykeln med mer eller mindre varje tramptag. Jag har alltid trott på att man utvecklas bäst i grupp på cykel och jag hoppas att ingen har missat att She Rides växer så det knakar över hela landet. Vi vill att alla ska få möjlighet till cykelsällskap och allt vad det innebär! (OBS – kille som tjej är välkomna in i klubben och gemenskapen).

Resten av helgen har jag också tillbringat på cykeln – och då med fokus inställt på att förbereda sig på tävlingssäsongen som närmar sig med stormsteg. Imorgon (onsdag) smygstartar den med Stockholmscupen och GP-lopp, för att sedan varva upp med Lidingöloppet MTB på lördag 5 maj och sedan Billingeracet helgen därpå.

Jag har varit och rekat alla dessa banor under helgen – hur lyxigt är inte det? Har dessutom åter igen haft turen att köra banorna i sällskap av duktiga cyklister som hjälpt mig med spårval. (Chansen att jag ska minnas dessa med maxpuls under tävlingen är dock minimal men… jag har gjort mitt bästa i förberedelsesyfte såhär innan loppet).

Ska bli riktigt roligt att komma igång och tävla de kommande helgerna. Försäsongen har varit peppig – åter igen av anledning av mitt sällskap med laget. Hur jag själv än kör på tävlingarna är jag säker på att vi kommer ha riktigt roligt tillsammans på banorna under de kommande helgerna. Hoppas vi ses där!

Tävlingspremiär!

Jag har gjort säsongspremiär! I samband med IKHP:s träningstävling i Huskvarna förra helgen. Tävlingsformen var XCO och banan gick på delar av den sträckning som EM kördes på 2016. Det låter häftigt – men OBS – de svårare partierna från EM ingick inte i banan! Ändå var det en rejält utmanande bana som mätte 2,6 km. Motståndet var tufft – Alexander Wetterhall stod på startlinjen precis som flera grymma cyklister från cykelgymnasiet i Skara.

Det gick inte snabbt eller var särskilt snyggt signerat undertecknad. Men det spelar absolut ingen roll – jag är extremt nöjd över att ha stått på en startlinje 2018 eftersom:

  1. Har gått och gruvat hela vintern över detta. Hur ska det gå 2018 – tävlandet? Tycker jag ännu att det är roligt? Kommer jag ihåg hur man klickar i pedalen numer? Hur känns maxpuls EGENTLIGEN? Frågorna hinner bli många när man sitter på trainern under hela vintern.
  2. Samtliga frågor ovan besvarades med ett rungande JA. Framförallt – det ÄR fortfarande roligt att tävla. Detta trots att…
  3. …  jag kom sist i min klass! Det kan tilläggas att ingen annan dam ställde upp (tyvärr). Blev dock varvad av Alexander Wetterhall samt flera grymma kids under den timme vi körde. Alltså kan jag ana att jag antagligen kommit sist hur många fler damer som ändå ställt upp. Detta eftersom….
  4. … XCO inte är min paradgren. Ärligt talat tycker jag att det är skitläskigt och svårt. Och desto nöjdare är jag alltså över de facto att jag krigade mig igenom flera varv på banan och skrämde ihjäl många spöken. Spöken som jag byggde upp i min egen skalle under testvarvet (som jag harvade mig runt i långsam takt. Samtidigt som jag övervägde att hoppa in i bilen och köra hem istället för att starta i tävlingen. Snabbt. Så att ingen ens hann se att jag varit där).
  5. Jag hade glömt bort hur pass trött och nöjd det är möjligt att bli under endast en timmes cykel. Inser att jag saknat det mycket.
  6. Sist men inte minst… detta var första av många tävlingar framöver! Och framöver kommer jag att stå på startlinjen tillsammans med She Rides. Först ut är Lidingöloppet MTB om ca 2,5 veckor. Det vill säga – som upplagt för succé!

Fotokudos: bild 1 & 3, Andreas Sandin. Nr 2 JBild.

Behind the scenes – Mallorca 2018

Åtta dagar på Mallorca! Presenteras bäst genom bild. Har gjort mitt bästa för att plocka fram godbitarna ur bildgalleriet (läs: inte endast de insta-vänliga bilderna) för att skapa en bild av min resa behind the scenes. Enjoy!

55 mil och 9000 höjdmeter har jag transporterats på cykel. Har skojat lite med mitt resesällskap om att även berätta om snitthastigheten på dessa mil. Folk skulle bli chockerade. Emellanåt har skulle vi sprungit snabbare än vad vi har cyklat.

Anledningen till detta stavas: MTB. Jag tog med min MTB till Mallorca för första gången (endast kört landsväg innan). Det var fantastiskt. På ön fanns allt som jag älskar med att cykla stig. Långa klättringar (bilden ovan: Sollér: the backroad edition), singeltracks med svindlande utsikter, lagom utmanande (även FÖR utmanade) tekniska partier, böljande nedförslöpor.

Även om vi lade timmar på att söka bra rundor på Strava och allehanda kartor möttes vi dock ofta av synen ovan: grindar. Några gånger hoppade vi över staketen och sprang med cyklarna genom olivodlingar och trädgårdar. Jag var emellanåt livrädd över att bli jagad av någon byracka eller inte minst: TJURAR (som det varnades med just där bilden ovan togs) och skjutvapen. Och ja: på grund av detta hade vi inte alltid sådan hög snittfart på rundorna. Men det är sekundärt: vi hade alltid kul på vägen och var ofta ute från 9-18 med cyklarna (OBS: viss transport med bil och inte minst fika är även inräknat i dessa dagar).

Jag cyklade även landsväg under fyra dagar. Gammal kärlek rostar aldrig osv.

Blir alltid lika salig över att cykla asfalt på Mallis: backarna, de mysiga byarna, nedförslöporna.

Naturen är magisk! Träffade på denna getunge (kid ?!) precis nedanför Militärbacken strax utanför Palma. Han hade kutat med några cyklister en bit men fick sedan snällt se sig ledas hem till sin mamma igen. Bäst så – hur gullig han än var som sällskap.

Bergen suger dock energi big time. På bilden ovan hade vi kört ca 2500 höjdmeter och fem timmar. Endast en klättring (Sollér-sen hem till Palma) återstod. Jag hade dock slut på energi och hetsåt det mesta jag kunde köpa på en bensinmack. Kändes som en festmåltid!

… var inte bara låg på socker, hade även inte riktigt alla hästar hemma i skallen. Råkade vaska min (lånade) Garmin Virb kamera tillsammans med alla tusen glasspapper mm jag skulle kasta innan avfärd. Fick därför snällt be personalen på macken att låsa upp soptunnan så att jag kunde rota fram kameran. Oroa er inte: kameran är återfunnen (och jag har tvättat händerna!).

 

Kamera ja. Har tyvärr inte räknat antalet foton, stories eller filmer som jag har med mig hem från resan. Det är ett antal. Och jag kan berätta att filmmaterialet kommer att publiceras framöver. Håll ögonen öppna!

OBS – det var inte endast jag som var flitig med att använda kameran på ön!

Och OBS nr2. Jag har inte bara plåtat och fikat under mina dagar på ön. Jag har tagit i med. Ett antal gånger. På bilden ovan vart jag avhängd pga försökte jaga ett QOM i backen precis tidigare. Sådant kan man ibland få ångra senare!

Tack alla inblandade för dessa dagar på Mallorca! Är varm i hela kroppen från resan – perfekt start på säsongen.

2018 – bring it on!

Äntligen börjar säsongen 2018 närma sig på riktigt. En säsong jag är extremt taggad på eftersom den började i min skalle redan i höstas – när jag och tjejerna i Team She Rides (Jessica, Hanna, Sue och Sara) bestämde oss för att bilda ett lag tillsammans. Mycket har hänt sedan dess – det finns att läsa här. Jag tänkte ge en snabb överblick om vad jag – för det mesta tillsammans med laget – ska göra på cykeln under året – för det är det viktigaste av allt.

I slutet av mars åker jag till Mallorca med ett gäng vänner för att göra det man gör bäst på ön – cykla i berg, skaffa cykelbränna och käka glass. Kommer cykla både MTB och landsväg.

I april ska jag börja fila på tävlingsbenen och köra Keps Cup (MTB) och även vara med och anordna MTB-camp i Lida tillsammans med Cykloteket.

I maj kommer jag vara nervös som attan! Då börjar tävlingarna på riktigt och det blir flera späckade helger med bland andra racen Lidingöloppet MTB, Billingeracet och Långa Lugnet (Långloppscupen).

I juni ska jag ta revansch. Jag ska köra runt Vättern ett svep i korta brallor (!) tillsammans med Skoda Cycling Team. Senast jag försökte bemästra sjön kom jag endast halvvägs (2013). Sedan körde jag även Vintervättern i vintras – men OBS det var inte i korta brallor. Därför hoppas jag att i år kunna göra upp med sjön en gång för alla.

I juli ska jag cykla genom delar av Europa! Jag och Hanna ska köra TransAlp – ett sju dagars etapplopp på MTB. I år går det från Österrike (Imst) till Italien (lake Garda). Det sägs vara det tuffaste i Europa med sina 18 000 höjdmeter spridda över ca 50 mil.

I augusti tänkte jag glida på den fina form som Transalp tar med sig (?!) och cykla bland annat Cykelvasan like a queen med laget. (Parantes för att det även kommer bli en del skumpa under denna månad då min bästa vän gifter sig).

I september rundar vi av Långloppscupen med Bockstensturen och Västgötaloppet. Är även riktigt sugen på att köra nystartade Huskvarna Tour.

Nu vet ni vad jag drömmer om när jag sitter på trainern om kvällarna. Nedräkningen 2.0 börjar NU – hoppas vi ses på vägarna!

Foto bilderna ovan: Lina Bylund

Beundrarbrev, genrepens genrep och #levförfan

Stockholm, 18 december, 17:05.

Jag börjar skriva ett privat meddelande på Instagram:

”Hej jag heter Ingrid, och det här låter creepy, men jag är din hemliga beundrare..”

Trycker på ”skicka”. Hjärtat slår hårt i bröstet, vad håller jag på med?
Skriver beundrarbrev till personer som jag aldrig mött innan. 

Vem det är jag skrev till kan ni läsa i slutet av detta inlägg, men först tänkte jag berätta om några fina ögonblick från de senaste veckorna. De har varit beståndsdelar i mina genrep till VinterVättern/Abloc Winter Challenge. Men det är egentligen bara en parantes – dessa ögonblick vill jag inte vara utan. Oavsett om jag mig runt en sjö 28 december eller inte.  

Café LeMond, 10 dec, 09:00

 Gnesta bike

Alla vägar går till Gnesta? Foto: Richard Persson

Har 10 minuter på min Garmin när jag anländer till Café Lemond. Benen känns som smörkola och de där 10 minuterna måste växa till 5 timmar under dagen enligt min plan. Känns som en omöjlig uppgift. Kanske ska åka hem och äta lussebullar istället för att frysa fingrarna av mej Söder om Stockholm idag? Hinner jag tänka.

Snabbt försvinner drömmarna om lussebullar när jag öppnar dörren till caféet. Där inne står redan tio cyklister och värmer upp inför dagens tur. Vem hade kunnat tro att så många människor vill cykla till ”Metropolen” Gnesta en kylig dag i december? Plötsligt känns de där fem timmarna inte så farliga att ta sig igenom längre.

Festive500

Sörmland dreaming Foto: Emil Holt

Humble Konditori, Gnesta 13:34

”Nio mil på dubbad cykel genom skogen i minusgrader är den bästa kryddan” – citat hungrig cyklist.

Äntligen depåstopp på Sörmlands bästa (?!) fik! Ett antal cyklister ramlar in och stirrar hungrigt på alla bakverk som finns bakom disken.

Det stackars cafébiträdet i Gnesta fick servera mer än vad hon kanske väntat sig denna dag. En av mina medcyklister beställer in en större macka än vad som ens finns på menyn. Någon tar in flera stycken beställningar och undrar om det är möjligt att ha pepparkaksdeg i fickan på cykelfärden? (om någon har provat detta – meddela mig gärna utfallet).

Skärholmen 17:00

Min Garmin är way beyond fem ackumulerade timmar. Jag hade kunnat avsluta dagens tur, och ta tåget hem, efter 12 avverkade mil i Södertälje någon timme tidigare. Men det fanns liksom ingen anledning. Vi hade vinden i ryggen och en nyvunnen vän berättade spökhistorier samtidigt som vi cyklade på öde vägar i endast skenet från våra lampor ett par timmar tidigare. Det var en magisk stund som aldrig hade behövt ta slut.

Men nu står jag och min kompis Emil i en trafikkorsning, något borttappade, fryser och börjar längta hem. Vi var 20 cyklister som mest under dagen. Nu är det bara vi två kvar ute i förorten. Jag börjar bli riktigt tjurig och arg på mig själv eftersom jag knappt hittar hem, 15 km ifrån mitt eget hus! Men Emil har alltid koll och lotsar oss sista biten in mot stan. Tack så himla mycket Emil, för att du gjorde mig sällskap där och då!

40 min senare är jag hemma och konstaterar att jag firade andra advent på bästa möjliga vis.

17 december, 11.00, Uppgränna

Vättern Vinter

En bra dag längs Vättern Foto: Calle Andersson

Jag har föreställt mig hur fint det skulle kunna bli när vi ska cykla runt Vättern den 28e december. Hur det inte ska kännas mörkt eftersom snön på marken får allt att lysa upp. Hur ljudet av dubbar mot asfalt låter som musik i öronen (också eftersom snön ligger på marken). Att det ska vara kallt, men precis sådär lagom kallt så att luften känns frisk i lungorna.

Och plötsligt händer det. Drömmen utspelar sig mitt framför ögonen på mig. Jag cyklar med en grupp människor, precis vid Vättern, och det är Vintercykling 2.0.

Det finns fikapauser och så finns det… fikapauser Foto: Calle Andersson

17 december, 13.00, Strax utanför Ödeshög

Tänk om nån skulle säga till dej när du cyklat i minusgrader ett par timmar:

”Hej, ska jag tända upp en brasa åt dej så att du får värma dej? Vill du ha något varmt att äta och en lättöl till det? Jag passar på att koka kaffe med. Och kaffe kan man såklart inte dricka utan att äta kaka!”

Ovan nämnda är något som jag brukar fantisera om när jag fryser och det är långt kvar hem.

Ovan nämnda, slog magiskt nog in, i söndags!

Jag var ute och cyklade med LaLePrestanca, som är en fantastisk cykelklubb från Jönköping. Mitt under turen bjöd en av klubbmedlemmarnas mamma hem oss på just öppen brasa med lunch! Drömmar slår in! Igen.

Tack tack tack alla inblandade! För en av årets bästa dagar på cykel. 

Tillbaka till Stockholm, 18 december.

Mobilen vibrerar i min ficka.
Jag har fått svar på mitt meddelande!

Jag skrev såhär:

Hej, jag heter Ingrid, och det här låter creepy, men jag är din hemliga beundrare..
Jag är, liksom du, en hängiven cyklist. Skillnaden mellan oss är nog dock att du har betydligt hårdare pannben än mej och jag är mer av en gnällspik än vad du är.

Jag försöker ligga i hårdträning till VinterVättern nu. Jag tänker på dej när gnällspiken i mig vaknar till liv i skallen. När någon tå fryser eller när jag börjar gå tom efter ett antal mil. Jag tänker att du är en sån som säkert aldrig skulle klaga vid ett sånt tillfälle. Och då brukar allt kännas bättre. Jag brukar klara av att cykla några fler mil. 

Jag skickade meddelandet till ”RandoJanne”. En människa som jag, som sagt, aldrig pratat med i IRL. Men som med sin blogg och historia – som cancersjuk men ändå ständigt positiv cyklist – lyckats beröra mig otroligt och indirekt gjort mig till en starkare cyklist under de senaste veckorna.

Det har liksom klarnat ganska mycket i min skalle – jag inser att jag är en lyckligt lottad människa som ens har möjlighet att sätta mig på min cykel varje dag. Som ens kan välja det liv jag vill leva. Och som försökt – och lyckats, med mina mått mätt, bra med detta under de senaste helgernas cykeläventyr till exempel.

Mindre gnäll och mer #levförfan. Mitt nya mantra!

In och läs Jannes blogg och skänk en krona eller två till Barncancerfonden samtidigt.
Kanske istället för att köpa massa prylar såhär i juletider? 

Och tack alla ni andra som cyklat med mej de senaste veckorna! För att ni gjort mig sällskap och klappat mej på axeln och sagt ”VinterVättern kommer gå i medvind för dej Ingrid!”. Oavsett hur det går just den 28 dec har vägen dit varit värd varenda sekund. Foto: Calle Andersson